The Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders - V

Som många av er kanske känner till så använder dagens psykologer och psykiatriker DSM-IV som publicerades 1994 och ändrade på en rad saker som inte fanns med i DSM I, II och III. Nu är det dags igen - del 5 ska publiceras i maj 2013 men det finns stora debatter och bråk omkring den nya DSM-V.

Vi börjar med nya diagnoser. Det finns en hel del nya diagnoser som kommer kanske att vara med, som Internet Addiction och Gambling Disorder som kommer flyttas till en ny grupp som heter Non-substance abuse disorders. Oppositional defiant disorder kommer också att kanske vara med, vilket betyder att ett barn säger "nej" till sina föräldrar mer än ett visst antal gånger. Problemet med alla dessa "nya" diagnoser är deras vetenskaplighet. Det finns fortfarande inte tillräckligt med vetenskapliga bevis för att ge en sådan diagnos. Barn som är väldigt blyga kan klassas som psykiskt sjuka, vilket kan leda till att de får tabletter som kan orsaka stor skada. Ett klassiskt exempel är diagnosen ADHD(Attention-Deficit Hyperactivity Disorder) vilket i stort sätt är hyperaktiva barn. Problemet med den här diagnosen är att många barn (och unga vuxna) får feldiagnos och kan få börja äta Adderall, en oerhört stark sorts amfetamin. I USA är har drygt en miljon människor fåt ADHD som fel diagnos. När ett en patient kommer till en läkare så kan läkaren ta blodprov, använda sig äv röntgen, MRI, fMRI, CAT scans, PET scans, EEG scans, osv. Men när en patient kommer till en psykolog eller psykatriker förlitar han/hon sig ofta på "subjektiva intryck" - vad patienter säger och hur patienter mår. Ibland vet patienter själva inte att något är fel, som t.ex. i fallet av schizofreni eller Alzheimer's. Det är oftast här det går fel. Psykatrikens/psykologens personlighet, förmåga att forma ett band med patienter och hans/hennes erfarenhet är viktiga komponenter som kan leda till fel diagnos. Jag läste en gång en känd studie av Rosenhan (1973) där tre kvinnor och fem men (psykiskt friska) skulle använda sig av orden "thud", "emtpty" och "hollow" för att se om de kunde bli antagna till en rad olika psykiatriska kliniker över hela USA. Gissa vad som hände? Alla åtta kom in och fick diagnosen schizofreni - bara sådär. En av deltagarna i studien var kvar i  hela 53 dagar och alla "patienterna" fick diagnosen "Schizophrenia in remission", vilket i sitt betyder att schizofrenin "kan komma tillbaka". Så ja, det här med psykisk diagnos är väldigt komplicerat.

Disruptive mood disregulation disorder är en annan ny diagnos som föreslogs till den nya DSM-V, vilket kännetäcknar "humör utbrott" minst tre gånger i veckan. Jag säger inte att det inte finns barn och vuxna som har sådana problem, men vem har den förmågan att ge en korrekt diagnos i det här fallet? Inte bara är den klurig och svår, utan vem har inte "emotional outburts three times a week"? Och vad menas med "emotional outburst"? Hur länge bör en emotional outburst vara? En minut, en timme? Det är sådana här detaljer som gör det svårt att ge en korrekt diagnos till en "psykisk sjukdom"av detta slag. David Elkins kommenterade med "Our main concern is that they've introduced some new disorders that have never been in a DSM before that we think are not scientifically based."

Några bra förändringar med den blivande DSM-V, som jag tycker är helt lysnade, är att hela Bipolar Disorder delen har uppdaterats. Bipolar Disorder är också en väldigt klurig diagnos. Läs mer här. En annan ny diagnos som jag tycker är viktig är Premenstrual dysphoric disorder bara för att sympotmerna är väldigt detaljerade och beskriver exakt vad det är en kvinnar ska känna eller hur hon ska bete sig pre-menstrual. Ett annat problem är med Personality Disorders, för vissa föreslår att man ska ta bort fem diagnoser helt och hållet, andra säger emot, och ett problem uppstår. Lår mig förenkla det (om det är ens möjligt).

DSM-IV (dvs. den nuvarande DSM, inte femman) har tio Personality Disorder inom Axix-II (DSM är indelad i axix-i, axix-ii, axix-iii, osv). Det inkluderar:

Cluster A: Paranoid personality disorder, Schizoid personality disorder, Schizotypal personality disorder

Cluster B: Antioscial personality disorder, Borderline personality disorder, Histrionic personality disorder, Narcissistic personality disorder. 

Cluster C: Avoidant personality disorder, Dependent personality disorder, Obsessive-compulsive personality disorder

Diagnoserna som vissa vill ta bort är paranoid, shizoid, histrionic, narcissistic och dependent personality disorders. Statistiken för människor som har fått en personality disorder diagnos är följande (USA):

Study:	Samuels et al., 2002	Crawford et al., 2005	Lenzenweger et al., 2007
Instrument Used:	IPDE	SCID-II	IPDE
Sample Size:	(742)	(644)	(5692)
-Paranoid	0.7%	5.1%	2.3%
-Schizoid	0.9%	1.7%	4.9%
-Schizotypal	0.6%	1.1%	3.3%
-Antisocial	4.1%	1.2%	1.0%
-Borderline	0.5%	3.9%	1.6%
-Histrionic	0.2%	0.9%	-
-Narcissistic	-	2.2%	-
-Avoidant	1.8%	6.4%	5.2%
-Dependent	0.1%	0.8%	0.6%
-Obsessive-Compulsive	-	4.7%	2.4%
PD Unspecified	-	-	1.6%
Any PD	9.0%	15.7%	9.1%

Källa

Jag undrar bara hur man kan "ta bort" diagnoser som paranoid och schizoid personality disorder med tanke på att så många människor redan fått diagnosen. Vad skulle hända med dessa människor om diagnoserna verkligen skulle tas bort? Det undrade Mark Zimmerman som tog 2,150 psykiskt sjuka patienter där 1/4 hade en av de fem diagnoser som skulle tas bort. Patienterna diagnostiserades med hjälp av den nuvarande DSM-IV. 59 av patienterna diagnostiserades med en diagnos som, enligt vissa psykologer/psykatriker/experter, inte längre skulle vara en del av den nya DSM-V. Vad som skulle hända är att de skulle få "false-negative diagnosis". Vad händer då?

Problemet med den nya DSM-V är att ingen tycker om den, men samtidigt vet ingen riktigt vad som bör göras. Jag återkommer med mer information. 

Who wants to be dumb? Who wants to settle down?

När jag berättar för folk att jag bott i Sverige och när vi börjar prata om musik så får jag alltid samma gamla, tröga fråga: "Lyssnar du på Abba?" Ja, Abba har jättebra låtar men det är så jobbigt för att det finns så mycket bra musik från Sverige som väldigt få känner till. Det som stör mig ännu mer är själva svenskar som inte kan skit om sin egen musik och vänder sig till urtrista artister som spelas 24 timmar om dagen på Mix Megapol.

Honey Is Cool, The Knife och Fever Ray är det bästa som hänt mig på länge. Alla tre "projekt", som jag kallar dem, spelas av Olof Dreijer och Karin-Dreijer Andersson (som förövrigt är syskon).

 Jag föreslår att ni tar en titt. Klädstilen, stämningen och framförallt sångtexterna är så bra att man nästan går av. You're welcome.

Biologisk, kognitiv och socialpsykologi - avklarat.

Tenterade av 1/3 av min kursplan i psykologi. Vi fick två timmar på oss. Två ynkliga timmar att svara på tre short-answered frågor (300 ord per fråga) och en long-answered fråga (ca. 1000 ord). När jag tittade på provet blev jag rädd. Va fan? När gjorde vi det här? Jag fick panik. Började andas in djupt. Varenda andetag hördes i de knäpptysta rummet. Sen började jag komma ihåg och satt igång.

Det var jag, min penna och några papper. Klarade det jättebra, skrev 16 hela sidor. Är rätt säker på att jag kunde svarat på andra frågan lite bättre men jag har fortfarande tid att plugga inför majtentorna. 

Kognitiv psykologi är så intressant att jag nästan går av, speciellt delen som handlar om hjärnan. Jag blev inte direkt kär i socialpsykologi - för mycket teori och långa texter för min smak.

Imorgon är det abnormal (2 timmar) och hälsopsykologi (1 timme) som gäller med start kl. 09 på morgonen. Kl. 14 30 blir det första provet från matematik (1 timme och 30 minuter). Det blir ingen sömn ikväll men det gör inget. Bara jag klarar av det här på ett helt suveränt sätt. Det gör jag nog. 

Här kommer en bild från idag.

Jag tar tillbaka det jag sa. Näe - bara lite.

När jag var i Stockholm (och förövrigt i hela Sverige) hände något mystiskt. Människor sa till mig att jag måste "lugna tempot" och inte stressa för annars "går jag in i väggen". Otroligt konstigt säger jag bara. Jag är så van vid att gå snabbt, äta snabbt, göra etttusentvåhundramiljoner saker på samma gång, att plugga på bordet, under bordet, på toan, i spårvagnen, bla bla, ni fattar. När jag kom till gymnasiet i Stockholm för att tentera av några ämnen så blev jag bjuden på kaffe av en lärare som välkommnade mig varmt och hjärtligt in till sitt kontor. Så konsigt. Har aldrig varit med om något sånt. Läraren sa åt mig att jag såg trött ut och att jag behövde vila. Resten av mina tentor blev uppskjutna till mars... för att jag såg (och var) stressad.

Det är en typiskt svensk sak, det här med stress och att vila. Jag tror inte att det är en slump att den svenska befolkningen lever så länge. Och trots att Stockholm är en stor stad så kan jag ändå inte sluta analysera allt och alla. Sakta. Eller ja, medel. Ja det är ordet - medel. Allting händer i medelfart. I Olofström händer allting i supersakta fart men det är en annan historia. Människor går, pratar i telefon men med en tyst ton och skolorna är fulla med elever som ser ut om att snacka om saker som vilket hörn de ska hänga vid till helgen. Och det är förvirrande till en grad för att jag är inte van vid sånt. Ibland bara.

Klart jag dricker kaffe och snackar om hörn med mina vänner men det är ändå inte samma sak. Jag älskar att jobba. Jag tycker om att ha något att göra för att jag blir nervös när jag inte gör något vettigt. Ångest. Och ibland kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på medeltempot och kaffet och människor som ifrågasätter min förmåga att göra en miljon saker på samma gång. För just nu, kl 02:28 på morgonen till kl 07:00 kommer min kväll/morgon gå ut på det här:

Medeltempo och långa kaffepauser skulle aldrig kunna bli en vana. Det känns inte naturligt. Men när jag måste läsa bok efter bok och studie efter studie så kan jag inte låta bli att tänka på det som hände i Januari. Något som fick mig att undra. Känns skönt - lite i alla fall. 

Typical Swedish behavior that pisses me off.

Tittade lite omkring på underlakare.se och hamnade på ett forum där en person klagade på läkare och läkarutbildningen i Sverige. Alltså, jag kunde inte tro vad jag läste. Let's have a laugh.

Jag är en vanlig Svensson, vill har ett arbete jag trivs med, men också ha fritid och ett liv utanför. Ska jag arbeta över (över 40h) ska det kompenseras rejält. Det är väl inte så mycket begärt?

BORING. BORING. BORING. Man ska inte vara läkare för att trivas med sitt perfekta Svensson 9-17 jobb med fikapauser. Screw that crap, seriöst. Man blir inte läkare för att ha ett praktiskt liv. Man gör det av stor, STOR kärlek till människor, människokroppen och hur den fungerar och hur man kan förbättra människors hälsa. Folk blir inte sjuka och slår inte ihjäl sig mellan 9-17, det kan hända när som helst. Jag älskar Sverige och Svenskar och deras synpunkter men jag stör mig djupt på skit tråkiga Svenssons som ser det som en höjdpunkt att komma hem från jobbet prick kl. 17:14 och drömma om resor till Thailand trots att det är typ april och som bara går ut med sina hundar. Defintivt inte något för mig. Jag vet att alla lever sina liv annorlunda, men jag skulle aldrig trivas med ett programmerat liv. Lite spontant beteende har aldrig skadat någon.

Som läkare har jag fått uppfattningen att man i praktiken arbetar närmare 50h per vecka, och att den mesta övertiden är gratis(!)arbete. För att kunna göra karriär tillkommer forskning och att doktorera på ens fritid, ofta helt gratis (WTF???!). 

Människokroppen är inte direkt en studsmatta från Rusta. Det tar mycket tid, energi, vilja och flera år innan man kan ens börja att fatta hur den fungerar. Jag kan slå vad om att 50h i veckan inte räcker - i USA har jag läst att AT-Läkare jobbar upp till 120h i veckan. Och klart att den ska vara gratis. Tror du att någon tänker betala dig för att du precis lärt dig att läsa av någons blodtryck? Really? Seriously? Inte för att jag vet hur det är att vara AT-Läkare (inte ännu iaf!) men har träffat flera människor som är eller varit AT-Läkare och ja, det är tufft men det går över. Man måste hålla ut om man vill vara en bättre läkare. Man måste vänja sig vid att stå ut långa långa timmar för annars går det inte. Vad händer när en patient kommer in och måste opereras i 16 timmar? Ska man skita i det och hälla i sig Pressbyråns 25kr kaffe istället?

Riktig Lunch och fikaraster kan man ofta bara drömma om.

No comment, annars flyttar jag till Kazakhstan istället för Stockholm.

Negativt så det förslår kanske, men måste man inte vara smått vansinning för att bli läkare i Sverige med dagens villkor och framtidsutsikter? Skulle ni läkarstudenter / läkare rekommendera läkarutbildnigen till någon som INTE vill arbeta ihjäl sig och ha 50-60h veckor utan som bara är intresserad av ämnet och vill utföra ett vanligt arbete och inga hjälteinsatser? Måste man vara arbetsnarkoman för att klara av läkaryrket?

Roligt med tanke på att Sverige har världens bästa vård. Åååå måste vara skit svårt att jobba med alla nya maskiner och up-to-date metoder! Flytta gärna till ett land som tyvär inte har samma vård som i Sverige och njut lite av det. Hjälteinsatser? Ingen läkare är en hjälte och jag tror att läkare själva inte vill bli betraktade som hjältar. Någons liv räddas aldrig av en enda läkare - it's a team sport. Man behöver absolut inte vara arbetsnarkoman, om man är smart och skicklig kan man kombinera allt - familj, vänner, "ett liv" och ja. även FIKA! TÄNKA SIG!

Last night I drew a funny man.

Här kommer en liten survery som jag snodde från Sandra. 

1. Hur gammal är du om fem år? 23
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag? S
3. Hur lång är du? Typ 185cm
4. Vilken är den senaste filmen du sett? När Lammen Tystnar <3
5. Vem ringde du senast? Pappa.
6. Vem ringde dig senast? Pappa.
7. Hur löd det senaste sms:et du fick? "Ok" haha

8. Föredrar du att ringa eller skicka sms? sms. Alltid.

9. Är dina föräldrar gifta eller skilda? Varit gifta i 20 år.
10. När såg du senast din mamma? Alldeles nyss.
11. Vilken ögonfärg har du? Brun.

12. När vaknade du i dag? Tolv. .
13. Vilken är din favoritjulsång? Let it snow av Frank Sinatra.
14. Vilken är din favoritplats? Stockholm! Samt alla parker i Sarajevo på sommaren. Sjukhuset där jag är volontär.
15. Vilken plats föredrar du minst? Alla stora, vita, urtrista byggnader (förutom sjukhuset då).

16. Var tror du att du befinner dig om tio år? Förhoppningsvist avslutar jag mina sista år som ST-läkare inom kirurgi och ska snart söka jobb på ett flott sjukhus. Agh!!
17. Vad skrämde dig om natten som barn? Att en inbrottstjuv skulle ta sig in igenom mitt fönster och knivhugga mig.
18. Vad fick dig verkligen att skratta senast? Ett videoklipp som Semra skickade till mig.

19. Hur stor är din säng? Ganska stor faktiskt. Tänk dig tre medelstora personer fulla av öl som ligger i den alldeles bekvämt.
20. Har du stationär eller bärbar dator? HP laptop.
21. Sover du med eller utan kläder på dig? I kalsonger.
22. Hur många kuddar har du i sängen? Tre stycken.
23. Hur många landskap har du bott i? Ett?
24. Vilka städer har du bott i? Olofström och Sarajevo..
25. Föredrar du skor, strumpor eller barfota? Strumpor, speciellt vita. 

26. Är du social? Alltid.
27. Vilken är din favoritglass? Sandwich!
28. Vilken är din favoritefterrätt? Creme brulee.
29. Tycker du om kinamat? Absolut!
30. Tycker du om kaffe? Japp, speciellt på sistonde.
31. Vad dricker du till frukost? Helst juice.
32. Sover du på någon särskild sida? På vänstra sidan, mot väggen.
33. Kan du spela poker? Nej :(
34. Tycker du om att mysa/kela? Klart men förövrigt så HATAR jag ordet "mys". Skulle helst göra det olagligt.
35. Är du en beroendemänniska? Fattar inte.
36. Känner du någon med samma födelsedag som din? Nej men Edgar Allan Poe är född samma dag som jag.
37. Vill du ha barn? Vet inte. Helst inte för att jag vill bli kirurg och det kräver mycket energi och fokus och ett litet skrikande barn skulle nog inte passa in. Men då och då ser jag typ 29 åriga blonda pappor med barnvagnar och så plötsligt vill jag ha barn för att det ser så flott ut.
38. Kan du några andra språk än svenska? Engelska, bosniska och "oui, je ne compremend pas" franska.
39. Har du någonsin åkt ambulans? Nä.
40. Föredrar du havet eller en bassäng? Kvittar.
41. Vad spenderar du helst pengar på? Kaffe, tågresor och mat.

42. Äger du dyrbara smycken? Nej, tycker inte om smycken.

43. Vilket är ditt favoritprogram på tv? Grey's Anatomy - alltid. Har tittat på Grey's i åtta hela år.

44. Kan du rulla med tungan? Que?
45. Vem är den roligaste människan du känner? Amela!
46. Sover du med gosedjur? Usch.
47. Vad har du för ringsignal? iPhone "brrrrrr brrrrrrr" signalen.
48. Har du kvar klädesplagg från då du var liten? Näe.

49. Vad har du närmast dig just nu som är rött? En present till Inas.

50. Flirtar du mycket? Är ihop så det går väl inte.
51. Kan du byta olja på bilen? Nej men snart kanske.
52. Har du fått fortkörningsböter någon gång? Inget körkort än.
53. Vilken var den senaste boken du läste? Kafka on the Shore av Haruki Murakami.
54. Läser du någon dagstidning? DN, Aftonbladet, etc.
55. Prenumererar du på någon veckotidning? Nej.
56. Dansar du i bilen? Klart.
57. Vilken radiostation lyssnade du till senast? P1 eller P3?
58. Vad var det senaste du krafsade ner på ett papper? "differences between acute stressors and chronic stressors"
59. När var du i kyrkan senast? Skolavslutning i trean.
60. Är du lycklig? Alltid!

.

Sign sign sign!

Read more here.

My life.

Cold.

Headed towards Sälen. Har rest i snart sju timmar, tre återstår. Kul liv. Men det är skönt att ha gratis WiFi på bussen. Hurra för det. 

I want the world to stop.

Romeo och Julia från Sarajevo

Romeo och Julia från Sarajevo är en gripande text om krig och kärlek. Den handlar om ett ungt par från Sarajevo, Admira och Bosko, som är kära i varandra trots att de tillhör olika etniska grupper som nu är i konflikt med varandra. Bosko är serb och Admira är bosnienmuslim. Strax efter att kriget bryter ut i Sarajevo bestämmer de sig att fly från den belägrade staden till Boskos mamma som bor i Belgrad. Båda sidor i konflikten, den serbiska och den bosniska, gick med på att låta dem passera. De skulle gå en sträcka i ingenmansland på femhundra meter innan de skulle komma över till den serbiska sidan varifrån de skulle fara vidare till Belgrad. En solig eftermiddag i maj gick det unga kärleksparet sina sista steg tillsammans. Deras plan  var att gå mot en gemensam framtid där de skulle få älska varandra i fred, men de gick döden till mötes istället. En krypskytt avfärdade en dödlig och oväntad skottsalva som kastade dem båda till marken medan de sprang. Bosko dog omedelbart, medan Admira levda så pass länge att hon orkade kravla sig fram, sårad som hon var, till sin älskade Bosko och ge honom en sista famn. Ingen vet vem som sköt, vilket i sig är kanske inte det viktigaste heller. Det som är det centrala i hela berättelsen är att ett ungt par som älskade varandra över alla gränser inte fick leva. Detta ställer kärlek mot krig och död på sin spets. Någon, vem än det må vara, ville inte att deras kärlek skulle segra. Detta är ett budskap som krypskytten skickade till Admira och Bosko och hela världen. Deras kroppar låg och ruttnade i den heta majsolen och den obehagliga stanken blandades med doften från färskt gräs. Båda sidor kämpade om deras döda kroppar och till slut avgjordes tvisten genom att en grupp serbiska soldater smög sig fram på natten och snodde åt sig kropparna. De begravdes på en serbisk militärkyrkogård söder om Sarajevo. Boskos mamma, Radmila, var den ende släktningen som kom till begravningen.

Det som griper min själ när jag läser texten är inte så mycket vad som hände utan varför det hände. Författaren återberättar hela historien genom sina egna ögon och föreställningar på ett väldigt trovärdigt sätt. Hon kallar texten för Romeo och Julia från Sarajevo och gör därmed en jämförelse med William Shakespeares kända spel uppkallad efter två unga människor som älskade varandra trots att deras familjer var emot deras kärlek. På så sätt ger hon Admira och Bosko samma betydelse som Romeo och Julia ha fått genom tiden. Kanske vill författaren också göra dem odödliga och hjälpa oss som lever kvar att minnas och dra lärdom. På samma gång speglar författaren stämningen före kriget i Sarajevo men även i hela dåvarande Jugoslavien där människornas etniska tillhörighet inte ”… var varken särskilt viktig eller avgörande för deras framtid, den hindrade dem inte från att bli kära i varandra.” Det är och förblir en gåta för många här att kriget kunde komma så oväntat med så fasansfulla följder. Bosniens historia är full med exempel där människor älskar, hjälper och tror på varandra. Men den bosniska historien har också präglats av krig och död. Kanske är skälet just det att livet handlar om kampen mellan det goda och det onda, mellan kärlek och krig, mellan liv och död.

Låt mig dock gå tillbaka till Admira och Bosko och deras flyktplaner. Av allt att döma var det inget lätt beslut för dem att fatta. Från en vardag som präglas av ett bekymmerslöst liv där ”… de såg Spielberg-filmer, lyssnade på Iggy Pop, läste John Le Carré, gick på diskotek på lördagskvällarna och drömde om att resa till Paris och London” hamnar de i ett helvetet där deras kärlek är förbjuden. På ena sidan hade Admira sina föräldrar som hon måste lämna kvar och på andra sidan är Boskos mamma som vill inget mer än att hennes son lämnar kriget och kommer till Belgrad. Admiras dilemma är uppenbar när hon sitter på sitt rum och packar kvällen innan de planerade flykten. Hon ville inte skriva ett avskedsbrev där hon skulle förklara varför hon gör som hon gör. Jag tror hon känner djupt inne att hennes föräldrar vet och att de förstår. Men det minskar ju inte hennes smärta inför tanken att hon lämnar dem kvar i en belägrad stad där de kan dö i vilket ögonblick som helst. Till slut bestämmer hon sig att skriva några rader om sin katt: ”Var snäll och ta hand om katten. Han tittar på mig och jamar, för jag gråter medan jag skriver det här. Låt honom sova hos er minst en månad och tala med honom hela tiden.” Det som är uppenbart i detta korta meddelande är att hon vill göra situationen lättare för sina föräldrar. Hon känner att hon kommer att lämna en tomhet efter sig och att det kommer att vara väldigt smärtsam för dem. För att lindra smärtan vill hon att de ska ta hand om katten på samma sätt som de tog hand om henne och tala med katten. Det kanske gör mindre ont om man talar och gör sig påmind om sin dotter.

Det som också visar på Admiras dilemma är beskrivningen av hur hon packar sin väska. Hon tar med bara det nödvändigaste. Men vad är det hon tar med? Hon tar med sig det som symboliserar de viktigaste sakerna i hennes liv: ett kort på sig själv och föräldrarna, dagbok från gymnasieåren där hon skrev om hur hon och Bosko träffades för första gången, sitt avgångsbetyg så att hon någon gång i framtiden kunde avsluta sina kemistudier. Det Admira väljer att ta med är väldigt rörande eftersom hon djupt inne i sig själv förstår att den resan hon åker på inte är en vanlig resa. Hon förstår att risken att aldrig återse sina föräldrar är överhängande och det är därför som hon tar med sig det som kommer att hjälpa henne minnas och länka henne till föräldrarna. 

Admira tar det svåra beslutet att fly och lämnar staden och föräldrarna som hon älskar så mycket för att kunna älska sin Bosko. När skotten träffar henne och hon faller ned till marken har hon ändå kraft kvar i kroppen: 

”...och med väskan i handen kravlar hon sig fram mot honom, som om de fortfarande hade en chans. Men hon lever tillräcklig länge för att hinna fram till honom lyfta sin vänstra arm och omfamna honom, innan tomheten omsluter henne”.

Kanske ville hon skicka oss sitt sista budskap och trots övermakten från den kallblodige krypskytten säga: Du kan inte döda vår kärlek.

Att läsa texten gjorde mig påmind om stadens och dess invånares öde för inte så länge sedan. När jag hade läst den gick jag en promenad på den platsen där Admira och Bosko gick sina sista steg. Det kändes tungt. Jag försökte föreställa mig hur det måste ha känts för dessa två ungdomar. Och hur det känns för oss nu som lever och bor kvar i Sarajevo att minnas Admira och Bosko. Plötsligt kommer jag till insikten att det inte räcker att minnas, vi måste veta varför vi minns och dra en lärdom.

Ja, innan tomheten omsluter oss alla andra också. 

sitting down by the fireeeeeee ouuuuuu

You know that, women, never really faint
And that villains always blink their eyes, woo!
And that, you know, children are the only ones who blush!
And that, life is just to die!
Truth. That's truth right there.