Romeo och Julia från Sarajevo är en gripande text om krig och kärlek. Den handlar om ett ungt par från Sarajevo, Admira och Bosko, som är kära i varandra trots att de tillhör olika etniska grupper som nu är i konflikt med varandra. Bosko är serb och Admira är bosnienmuslim. Strax efter att kriget bryter ut i Sarajevo bestämmer de sig att fly från den belägrade staden till Boskos mamma som bor i Belgrad. Båda sidor i konflikten, den serbiska och den bosniska, gick med på att låta dem passera. De skulle gå en sträcka i ingenmansland på femhundra meter innan de skulle komma över till den serbiska sidan varifrån de skulle fara vidare till Belgrad. En solig eftermiddag i maj gick det unga kärleksparet sina sista steg tillsammans. Deras plan var att gå mot en gemensam framtid där de skulle få älska varandra i fred, men de gick döden till mötes istället. En krypskytt avfärdade en dödlig och oväntad skottsalva som kastade dem båda till marken medan de sprang. Bosko dog omedelbart, medan Admira levda så pass länge att hon orkade kravla sig fram, sårad som hon var, till sin älskade Bosko och ge honom en sista famn. Ingen vet vem som sköt, vilket i sig är kanske inte det viktigaste heller. Det som är det centrala i hela berättelsen är att ett ungt par som älskade varandra över alla gränser inte fick leva. Detta ställer kärlek mot krig och död på sin spets. Någon, vem än det må vara, ville inte att deras kärlek skulle segra. Detta är ett budskap som krypskytten skickade till Admira och Bosko och hela världen. Deras kroppar låg och ruttnade i den heta majsolen och den obehagliga stanken blandades med doften från färskt gräs. Båda sidor kämpade om deras döda kroppar och till slut avgjordes tvisten genom att en grupp serbiska soldater smög sig fram på natten och snodde åt sig kropparna. De begravdes på en serbisk militärkyrkogård söder om Sarajevo. Boskos mamma, Radmila, var den ende släktningen som kom till begravningen.
Det som griper min själ när jag läser texten är inte så mycket vad som hände utan varför det hände. Författaren återberättar hela historien genom sina egna ögon och föreställningar på ett väldigt trovärdigt sätt. Hon kallar texten för Romeo och Julia från Sarajevo och gör därmed en jämförelse med William Shakespeares kända spel uppkallad efter två unga människor som älskade varandra trots att deras familjer var emot deras kärlek. På så sätt ger hon Admira och Bosko samma betydelse som Romeo och Julia ha fått genom tiden. Kanske vill författaren också göra dem odödliga och hjälpa oss som lever kvar att minnas och dra lärdom. På samma gång speglar författaren stämningen före kriget i Sarajevo men även i hela dåvarande Jugoslavien där människornas etniska tillhörighet inte ”… var varken särskilt viktig eller avgörande för deras framtid, den hindrade dem inte från att bli kära i varandra.” Det är och förblir en gåta för många här att kriget kunde komma så oväntat med så fasansfulla följder. Bosniens historia är full med exempel där människor älskar, hjälper och tror på varandra. Men den bosniska historien har också präglats av krig och död. Kanske är skälet just det att livet handlar om kampen mellan det goda och det onda, mellan kärlek och krig, mellan liv och död.
Låt mig dock gå tillbaka till Admira och Bosko och deras flyktplaner. Av allt att döma var det inget lätt beslut för dem att fatta. Från en vardag som präglas av ett bekymmerslöst liv där ”… de såg Spielberg-filmer, lyssnade på Iggy Pop, läste John Le Carré, gick på diskotek på lördagskvällarna och drömde om att resa till Paris och London” hamnar de i ett helvetet där deras kärlek är förbjuden. På ena sidan hade Admira sina föräldrar som hon måste lämna kvar och på andra sidan är Boskos mamma som vill inget mer än att hennes son lämnar kriget och kommer till Belgrad. Admiras dilemma är uppenbar när hon sitter på sitt rum och packar kvällen innan de planerade flykten. Hon ville inte skriva ett avskedsbrev där hon skulle förklara varför hon gör som hon gör. Jag tror hon känner djupt inne att hennes föräldrar vet och att de förstår. Men det minskar ju inte hennes smärta inför tanken att hon lämnar dem kvar i en belägrad stad där de kan dö i vilket ögonblick som helst. Till slut bestämmer hon sig att skriva några rader om sin katt: ”Var snäll och ta hand om katten. Han tittar på mig och jamar, för jag gråter medan jag skriver det här. Låt honom sova hos er minst en månad och tala med honom hela tiden.” Det som är uppenbart i detta korta meddelande är att hon vill göra situationen lättare för sina föräldrar. Hon känner att hon kommer att lämna en tomhet efter sig och att det kommer att vara väldigt smärtsam för dem. För att lindra smärtan vill hon att de ska ta hand om katten på samma sätt som de tog hand om henne och tala med katten. Det kanske gör mindre ont om man talar och gör sig påmind om sin dotter.
Det som också visar på Admiras dilemma är beskrivningen av hur hon packar sin väska. Hon tar med bara det nödvändigaste. Men vad är det hon tar med? Hon tar med sig det som symboliserar de viktigaste sakerna i hennes liv: ett kort på sig själv och föräldrarna, dagbok från gymnasieåren där hon skrev om hur hon och Bosko träffades för första gången, sitt avgångsbetyg så att hon någon gång i framtiden kunde avsluta sina kemistudier. Det Admira väljer att ta med är väldigt rörande eftersom hon djupt inne i sig själv förstår att den resan hon åker på inte är en vanlig resa. Hon förstår att risken att aldrig återse sina föräldrar är överhängande och det är därför som hon tar med sig det som kommer att hjälpa henne minnas och länka henne till föräldrarna.
Admira tar det svåra beslutet att fly och lämnar staden och föräldrarna som hon älskar så mycket för att kunna älska sin Bosko. När skotten träffar henne och hon faller ned till marken har hon ändå kraft kvar i kroppen:
”...och med väskan i handen kravlar hon sig fram mot honom, som om de fortfarande hade en chans. Men hon lever tillräcklig länge för att hinna fram till honom lyfta sin vänstra arm och omfamna honom, innan tomheten omsluter henne”.
Kanske ville hon skicka oss sitt sista budskap och trots övermakten från den kallblodige krypskytten säga: Du kan inte döda vår kärlek.
Att läsa texten gjorde mig påmind om stadens och dess invånares öde för inte så länge sedan. När jag hade läst den gick jag en promenad på den platsen där Admira och Bosko gick sina sista steg. Det kändes tungt. Jag försökte föreställa mig hur det måste ha känts för dessa två ungdomar. Och hur det känns för oss nu som lever och bor kvar i Sarajevo att minnas Admira och Bosko. Plötsligt kommer jag till insikten att det inte räcker att minnas, vi måste veta varför vi minns och dra en lärdom.
Ja, innan tomheten omsluter oss alla andra också.
.JPG)
And that villains always blink their eyes, woo!
And that, you know, children are the only ones who blush!
And that, life is just to die!
Truth. That's truth right there.